Emmy och Lisbeth lämnade sedan Weidenburg och reste till en pension i Hannover, där de, som Lisbeth uttryckte sig skulle få »den högre hyfsningen». De lovade varandra ännu en gång trofast vänskap, och de båda bortflygande insekterna måste dessutom lova, att skriva brev den första i var månad.
Hilly saknade skolan och den dagliga samvaron med väninnorna, och hon hyste ingen böjelse för de husliga sysslor, som nu förestod henne. Medan fadern levde hade hon hoppats att få ägna sig åt konsten liksom han. Men vad hade hon nu för framtid. Att träla och släpa med detta dagliga enahanda i all sin tid… förskräckliga tanke! Likväl bemödade hon sig om att icke visa modern sitt missnöje.
På lediga stunder tog hon sin tillflykt till sitt Paradis och sina kära böcker, och skrev och läste, i det hon sökte utbilda sig själv så gott hon kunde. Ja, hon passade till och med på, att under det hon kokade kaffe på eftermiddagarna lära sig dikter utantill.
Då modern såg detta skakade hon på huvudet och sade vänligt:
— Poesi och prosa är nog bra båda två, men låt var sak ha sin tid, kära barn.
En eftermiddag stod Hilly i köket och malde kaffe. Hennes tankar voro som vanligt icke vid det, som hon hade för sig, och dessutom hade hon försenat sig.
Hastigt lade hon på det malda kaffet; därpå drog hon upp sin älskade Schiller ur fickan och läste över dikten »Till Muserna», Med hög röst deklamerade hon den; allt annat var glömt, hon hörde icke ens det sakta fnissandet vid köksdörren.
Hur vacker var icke dikten… och hon deklamerade nog inte så illa heller! Tänk om hon kunde skriva en sådan dikt! Hon smålog, då hon tänkte på de små försök, som lågo gömda där uppe i hennes bordslåda. Om hon skulle läsa upp ett av dem för Hilde? Ja, Hilde påstod ju alltid att hon berättade som en riktig romanförfattare.
Seså, nu var kaffet färdigt. Hon dukade i matsalen och inbjöd modern och gossarna att komma. Lilla
