mor tog plats i sin bekväma länstol, och pojkarna satte sig kring bordet under sakta fnittrande, vilket Hilly, vars tankar voro hos muserna, icke lade märke till. Tyst som vanligt hällde hon upp kaffet.
Då böjde sig fru Regnier över sin kopp och sade:
— Men, barn, vad är det med kaffet? Det ser ju alldeles svart ut.
Bestört såg den unga flickan på sina händers verk och blickade förvirrad på modern.
— Jag vet inte, hur det kommer sig, sade hon.
— Hur många mått kaffe har du egentligen lagt på?
— Jag vet verkligen inte så noga, mamma.
— Det är »mus-kaffe», sade Edvard, den äldste av gossarna, det är därför det ser så mörkt ut.
Ett högljutt skratt följde på denna anmärkning, och fru Regnier frågade förvånad:
— Vad i all världen ska det betyda?
Hilly kastade en förtörnad blick på den oförvägne Edvard och sade:
— Det skall tydligen vara en anspelning på den dikt, som jag deklamerade högt, då jag kokade kaffet. Jag undanber mig sådana där anmärkningar. Om jag vid så prosaiska sysselsättningar vill tillföra min ande litet näring, så är det min sak, och det angår ingen annan!
Pojkarna sågo på varandra, men undertryckte sin skrattlust och fru Regnier sade vänligt:
— Seså, var inte så snarstucken, kära Hilly. Häll tillbaka kaffet i pannan och sätt på mera vatten, vi ska behandla det här kaffet som extrakt. Ni barn kan ju läsa på era läxor så länge.
⁎
Följande söndag hade Insektssvärmen sammankomst hos Hilly. Man pratade, spelade och sjöng, och
