Just som de uppnått porten, kom ovädret till fullt utbrott. Regnet forsade ned från himlen och blixt och dunder följde slag i slag.
Doktor Hermsdorf öppnade själv dörren för dem, och Hilde flög i hans armar.
— O, pappa, ett sådant väder! Så bra, att du var hemma nu!
— Vi var verkligen litet oroliga för dig, kära barn. Gå nu genast in till mamma!
Hilde sprang in i vardagsrummet, varest den bleka, ömtåliga modern kom emot henne.
— Kunde ni då inte komma hem litet fortare, Hilde? Jag har varit sjuk av oro! utropade hon, och de röda fläckarna på hennes kinder vittnade om hennes upphetsning.
— Å, kära mamma, Hugo och Enriko var ju med mig. Egentligen var det förskräckligt, men det är i alla fall roligt att uppleva någonting.
— Hur kan du tala så, Hilde? En pampero är minsann ingenting roligt, och en olycka kunde ju ha hänt er.
Nu kommo även doktorn och de båda gossarna in. Hilde satte sig bredvid Enriko, vilken hon betraktade alldeles som sin bror.
Ynglingen var fosterson till en rik tysk köpman, som en gång, då Enriko ännu var ett litet barn, funnit honom i armarna på en döende kvinna. Han hade tagit sig an moder och barn och hade först på senare tid fått veta, att hon var spanjorska till börden. Hennes man hade burit namnet Enriko Ribera och härstammat från Granada.
Herr Born behöll gossen i sitt hem och adopterade honom sedermera. Enriko kände en gränslös tacksamhet och tillgivenhet för den ädle mannen och skulle ha varit fullkomligt lycklig, om icke den tanken att han intet visste om sina föräldrar och sin familj, dämpat hans ungdomliga glättighet.
Ynglingens utseende röjde hans sydländska härstamning. Han hade mörka, eldiga ögon, ur vilka stolthet och mod talade, mörk hy och tjockt svart hår.
