Vänligt strök hon med handen över Hildegards blomstrande kinder.
— Nej, mitt kära barn, aldrig! svarade hon. Jag känner mig mycket lycklig i vårt klosters frid.
Hilde skakade på sitt blonda huvud.
— Det kan jag inte alls förstå. Jag skulle dö av längtan här.
— Så skulle jag också kanske ha talat vid din ålder, men när man blir äldre tänker och känner man så annorlunda än i ungdomsåren. Men gå nu, Hildegard, din bror väntar nog redan på dig.
Hildegard lade ihop sina böcker, tog avsked och gick hastigt över klostergården, genom porten och ut på gatan, där hennes bror Hugo och hans vän Enriko väntade henne.
— Kommer du nu äntligen! ropade Hugo, i det han sprang fram till henne. Fasligt, vad du dröjde i dag!
— Nåja, nu är du i alla fall här, lilla Trollslända, sade Enriko och tog hennes böcker för att bära dem åt henne. Kom nu… men fort, för det drar ihop till oväder!
Han pekade med betänksam min på de mörka, hotande molnmassor, som redan länge stått orörliga vid horisonten. Oaktat den tryckande hettan gingo de med skyndsamma steg utför backen ned i staden.
De voro ännu ett gott stycke hemifrån, då det började blåsa häftigt och små stoftpelare virvlade upp i luften. Enriko fattade Hildes hand för att komma fortare framåt med henne. Men knappt hade de hunnit om närmaste gathörn, förrän en så våldsam stormil grep dem, att Enriko med ropet: »En pampero!» drog den förskräckta Hilde in i en nisch i det närmast liggande huset.
De båda ynglingarna ställde sig skyddande framför henne, och i nästa ögonblick svepte en sandstorm, vars like Hilde aldrig förr sett, genom gatorna. Så snart stormen avtagit något i häftighet och de åter kunde öppna ögonen, togo Hugo och Enriko den unga flickan emellan sig och sprungo hastigt med henne i riktning mot det skyddande hemmet.
