— Ja, men då kanske vi inte vill göra några puts längre.
— Å vet du, jag blir alltid livad, om jag också blir hundra år.
Hon torkade de sista tårarna ur ögonen och skrattade vid denna tanke, och Hilly skrattade hon med, trots sin smärta.
Hilly fann sig icke så fort till rätta som den livliga Hilde. Hon gick de båda närmaste dagarna som i en dröm och kunde icke tänka på annat än att hennes kära väninna skulle lämna henne för två långa år.
Resan till Schwerin och vistelsen där blev dock en förströelse för henne. Klaras föräldrar emottogo henne med stor vänlighet och hon trivdes på det hela taget bättre hos dem än hon föreställt sig, i synnerhet som Heinz ofta kom och hälsade på.
Men på kvällen första dagen av hennes vistelse i Schwerin gingo hennes tankar åter med djup saknad till väninnan, och hon undrade, hur denna nu hade det och hur hon famn sig i de nya förhållandena.
— Min rara Hilde… trofast in i all evighet! viskade hon, sedan hon lagt sig, och var strax därefter ljuvt insomnad.
VI.
I PENSIONEN.
På högra Rhonestranden, vid pass en timmes väg från Genevesjön, ligger den lilla byn Oron med sina enkla, trevliga hus. Ett stycke väg därifrån stå några större byggnader på en bergshöjd… en kvarn, ett gam-
