malt nunnekloster och ett tämligen stort hus, vackert beläget.
Det sistnämnda tillhörde madame Mellet, en värdig, äldre dam, som förestod en flickpension.
Det stora, rymliga huset, som kallades Sûrcrêt, var vid framsidan två våningar högt och stod mitt i en präktig trädgård, planterad med ståtliga silvergranar och andra träd samt prydliga buskar.
I nedre våningen voro boningsrummen belägna, och på framsidan förde en bekväm trappa upp till en liten smal veranda framför skolsalen. Från baksidan hade man utsikt över skogen och Rhonedalen och det ännu högre belägna klostret med dess tre torn.
En eftermiddag, då lektionerna nyss slutat, slets dörren till stora salen hastigt upp. En ung flicka i svarta kläder och med fladdrande ljust hår sprang utför trappan, rusade över sandgången genom trädgården och skrek över staketet efter en bortrullande vagn:
— Farbror, farbror, tag mig med dig hem igen!
Hennes ord blevo dock ej hörda, en vit näsduk viftade en sista hälsning och ett sista farväl till henne, och snart försvann vagnen på vägen till Oron.
Hilde uppgav ett vilt rop och mätte staketet med blicken. Över kom hon lyckligt och väl, men vagnen kunde hon ej hinna upp.
Överväldigad av smärta sjönk hon till marken och brast ut i lidelsefull gråt.
— Det är gräsligt, framstötte hon mellan snyftningarna, att farbror lämnar mig här ensam bland vilt främmande människor, vars rotvälska jag inte förstår och aldrig kan lära mig förstå.
Hon grät förtvivlat och aktade icke på det glada skratt och prat, som hördes i hennes närhet. Det var två unga flickor, som voro på hemväg, ty de bodde ej långt därifrån och besökte skolan i Sûrcrêt om dagarna.
Nu varseblevo de den svartklädda gestalten, trädde nyfiket närmare och tilltalade deltagande den gråtande.
Hilde lyfte upp huvudet och såg på de båda flickorna, Hon förstod ej ett ord av vad de sade. Flickorna
