bara tills jag hunnit samla ihop mitt ordförråd, så kan jag nog göra det klart för er.
Saken började te sig lustig för den livliga Trollsländan, och långsamt började hon rådbråka sin franska:
— Vous êtes jolies, toutement jolies, voulez-vous être mes amies?
— Oh oui, de tout mon coeur, chere Hildegard, utrepade Valentine, omfamnade den nya väninnan med fransk livlighet och tryckte hjärtligt hennes hand. Je vous aime déjà, ma petite chérie!
— Moi aussi, inföll Helene och tillade med ett skälmaktigt leende: Mais votre nom me fait bien de la peine, je vous apellerai mademoiselle Toutement, si vous le permettez.
Valentine skrattade, och Hilde instämde, ehuru saken icke var riktigt klar för henne.
— Oh, voilà, mademoiselle Jeanette, qui vient vous chercher, sade Valentine. Båda räckte Hilde handen och ilade därifrån med ett: Au revoir, demain matin!
Mademoiselle Jeanette Macaire, en systerdotter till förestånderskan och anställd som lärarinna vid pensionen, fattade nu Hildes hand, talade vänligt till henne, då hon märkte spåren efter tårarna, och sökte göra begripligt för henne, att hon ej utan tillåtelse fick gå i trädgården.
Hilde hade under det lustiga samtalet med de båda franska flickorna glömt bort sin sorg, men nu bröt den åter fram, och hon kände sig gränslöst övergiven. Hon märkte knappast de många nyfikna ögon, som riktades mot henne, då mademoiselle förde henne genom skolsalen in i förestånderskans rum.
Madame Mellet, en gammal dam med snövitt hår, hade så milda, vänliga drag, att Hilde fullständigt glömde, att hon stod inför förestånderskan. Hon såg blott de goda ögonen, som fulla av deltagande vilade på henne och hon kastade sig vilt i hennes armar.
— O madame Mellet, ropade hon snyftande, je veux, je veux après maman!
Madame Mellet tycktes ha förståelse för hemsjuka
