intresserade henne dock, i synnerhet den största med det svarta håret och de uttrycksfulla, bruna ögonen. Hennes mindre följeslagerska hade ett milt, intagande ansikte och allvarliga, grå ögon.
Hilde reste sig upp och med ett bemödande att förklara sin sorg, pekade hon mot norden och sade med en ny snyftning:
— Mamma… onkel…
— Ah, svarade den äldsta förstående, vous êtes triste, que votre oncle est parti, n'est-ce-pas?
Hilde uppfattade blott ordet triste och utropade hastigt:
— Oh, oui, oui, je suis triste, toutement triste!
Över de båda friska flickansiktena flög ett lätt leende vid åhörandet av Hildes franska. Som väluppfostrade unga flickor bevarade de dock sitt allvar och talade vänligt till den främmande, ehuru föga verkningsfullt, då Hilde ej förstod vad de sade.
Nu uppfattade hon orden »mal du pays» (hemsjuka). Vad i all världen betydde det nu igen? Häftigt utropade hon:
— Ja, oui, ni har rätt, det är ett otäckt land det här… il est un mal pays, toutement mal.
Nu kunde de unga fransyskorna ej hålla sig allvarsamma längre, de skrattade klart och klingande, och den största sade:
— Vous êtes une petite drôle. Quel est votre nom?
Det sista ordet förstod Hilde dess bättre. Hon svarade därför utan dröjsmål:
— Hildegard Hermsdorf, vanligen kallad Hilde, eller Trollsländan, d. v. s. i svärmen. Ack, min glada, trevliga Insektssvärm! Men det är sant, ni förstå ju inte ett ord. Himmel, ett sådant elände!
Hon skrattade trots sin smärta, satte högra pekfingret på den största flickans bröst och frågade:
— Votre nom?
— Valentine St. Just et c'est ma cousine Hélène Mathey.
— Bon, sade Hilde. Nu vet jag åtminstone vem jag talar med. Jag tycker för resten bra om er. Vänta