kamrater… och dessutom hade hon redan förvärvat två franska väninnor… vad kunde hon mer önska sig? Snart ljöd hennes skratt lika muntert som de andras. Avskedets smärta var övervunnen, och hon hade nu blott ett bekymmer… att hon icke skulle dela rum med Käthe eller Berta utan med en fransk flicka vid namn Luise Morin. Denna tycktes visserligen vara en mycket snäll flicka, men Hilde förstod icke alls vad hon sade.
Följande morgon började Hilde deltaga i undervisningen, varav endast de tyska lektionerna kunde fånga hennes intresse. De senare gåvos av en professor Wendt, som för sin svaga hälsas skull slagit sig ned i Oron.
För att fortare komma framåt skulle Hilde för mademoiselle Macaire taga privatlektioner i franska.
— De där evinnerliga privatlektionerna ta livet av mig, sade hon till Käthe. Jag trodde, att jag nu lyckligt och väl sluppit ifrån dem, och nu börjar valsen på nytt igen. Men säg vem är Valentine, som går i skolan här? Hon måste väl bo i närheten?
— Ja visst. Valentine äger ett litet slott vid Oron… ett riktigt litet juvelskrin till slott, må du tro.
— Det vill säga hennes föräldrar rå om det?
— Nej då, det tillhör henne, eftersom hennes föräldrar äro döda, och hon är deras enda barn och arvinge. En gammal tant eller faster bor hos henne liksom Helene, en fattig släkting, som föräldrarna på sin tid tog sig an, och som Valentine betraktar som en verklig syster.
— Så intressant att tänka sig Valentine som slottshärskarinna! Det måste jag skriva och tala om för mina väninnor, utropade Hilde. Jag skulle bra gärna vilja se det där slottet!
— Det är väl inte så omöjligt. Valentines förtrogna här är Luise Morin, och eftersom du delar rum med henne, kan du väl också bli god vän med henne.
Ja, det hoppades Hilde också, ty egentligen tyckte hon bäst om Valentine och Helene av alla flickorna här.
Hildes bristfälliga franska, hennes obesvärade, lustiga ordbildningar gåvo ofta anledning till stor mun-