terhet, och med allmän förtjusning upptogs benämningen Mademoiselle Toutement bland eleverna. Hilde skrattade själv däråt och hade ingenting emot att kallas så.
Under trägen sysselsättning förgick den första veckan i det främmande landet hastigt. Hilde hade till sin egen förvåning övervunnit avskedets smärta, ehuru hon ofta med saknad tänkte på mamma, mormor och Hilly.
Efter lektionernas slut på lördags eftermiddag bjöd Valentine Hilde och Luise till sig till söndagen. Hilde blev förtjust, föll Valentine om halsen och utropade:
— Je viens de tout mon coeur, toutement volontiers!
— Ma tante sera bien heureuse de vous voir, chère Hildegard, sade Valentine, och även Helene tryckte hennes hand och uttalade sin glädje över att få se henne på Châtillens.
Efter frukosten nästa morgon gingo alla till kyrkan nere i byn; senare företogs en promenad och efter middagen fingo de båda lyckliga vandra iväg till slottet Châtillens. Christian, betjänten, fick i uppdrag att ledsaga dem, och gick, väl medveten om sitt ansvar, tätt efter de båda flickorna.
Under glatt ehuru ej särdeles ledigt samspråk vandrade de genom byn. Hilde njöt obeskrivligt av den härliga dagen, det flödande solskenet och den storslagna naturen. Hon kunde snart nog meddela sig rätt bra med Luise; fattades henne några ord — vilket ofta hände — ersatte hon dem med tecken och åtbörder.
— Voilà Châtillens, sade Luise och pekade på ett litet vackert slott, som låg på en höjd, omgivet av höga berg. Hilde var hänförd och påskyndade sina steg.
Snart stodo de vid foten av höjden, som var omgiven av gallerverk, vilka inhägnade egendomen. Christian öppnade den tunga grinden, lät flickorna träda in och följde efter dem genom den vackra, terassformigt anlagda trädgården. Han lämnade icke sina skyddslingar, förrän de inträtt genom slottsporten.
Parken pryddes av härliga gamla träd och blommande buskar. I slottets närhet funnos brokigt skim-
