ning; Line är gammal, för henne blir det nog ansträngande, och mig roar det väldigt. Jag undrar just, vad mormor kommer att säga, när jag förstår mig på allt så bra! Hon tilltror mig nog inte mycket. Sedan gör jag i ordning mammas frukost, läser högt för henne, om hon vill, och pysslar om henne, så att hon blir frisk, ty frisk måste hon naturligtvis bli. Sedan promenerar jag dagligen med henne i parken, och när hon väl hämtat litet krafter, företar vi utflykter i omgivningarna. Jag känner ju inte till något här. Ack, det blir underbart!
Under dylika reflektioner hade Hilde avslutat sin toalett. Så öppnade hon fönstret och inandades med förtjusning den härliga vårluften, och sedan hon bäddat upp sin säng, sprang hon in i köket för att hämta sopskyffel och borste.
Gamla Line höll just på att tända fotogenköket för att koka kaffe. Förvånad betraktade hon den nätta lilla gestalten, som kom rusande som en virvelvind in i köket och efter ett glatt »god morgon» började leta i alla vinklar och vrår.
— God morgon, lilla fröken! Vad går det åt er? frågade den gamla tjänarinnan.
— O, Line, jag tänker ju stiga upp lika tidigt varenda morgon och hjälpa dig. Mitt rum behöver du nu inte alls bekymra dig om, för det ska jag själv hålla i ordning, det blir väldigt trevligt. Men var i all världen har du gjort av sopborsten, dammvippan och allt det andra?
— Här, lilla fröken, bakom förhänget finns alltsammans, och dit ska det tillbaka, när lilla fröken är färdig. Jaså, det roar er? Ja, mig är det endast kärt, och Gud välsigne ert goda hjärta för att ni vill hjälpa mig, mitt gullbarn.
Efter att ha dammat under alla möbler grep Hilde sopborsten och började sopa ihop allt dammet. Därvid kände hon sig så glad till sinnes, ait hon plötsligt började valsa omkring i rummet med sopborsten. Utan att hon märkte det, öppnades en dörr, och en vilhårig
