gammal dam med livliga blåa ögon trädde in men stannade helt överraskad.
— Hilde! utropade hon. Är du inte klok, flicka? Jag kunde inte förstå, vad det var för ett spektakel inne hos dig, och så överraskar jag dig med att dansa! Tänker du då inte mer på gårdagen?
Det skrattande övermodet försvann ur Hildes förtjusande ansikte, hon strök hastigt det blonda håret ur pannan, släppte sopborsten, rusade fram till den gamla damen och omfamnade henne. Hur kan du tänka dig något sådant, mormor! Aldrig i mitt liv glömmer jag den dagen, om jag så blir åttio år! Den var underbar, och när jag vaknade, kände jag mig förfärligt allvarlig och högtidlig till mods.
— Det tycks inte ha varat länge.
— Ack, mormor, jag ville ju överraska dig, du skulle få se, vad jag lärt allt hos tant Frida.
— Jag tror knappast, att du hemma hos tant Frida fick dansa genom rummen med sopborsten.
Hilde skrattade. Gode Gud, nej då! Hon hade blivit förfärad, om hon fått se mig göra det, men du är inte så sträng, endaste mormor, du gläder dig, när jag är glad, icke sant?
— Allt på sin tid, barn. All dansa med sopborsten har aldrig varit på modet hos mig. Titta bara, så dammet virvlar omkring! Det är ju mycket berömvärt, att du vill göra nytta, Hilde, och jag är helt och hållet med om att du hädanefter själv håller ditt rum i ordning, men då begär jag även, att du gör det med allvar och inte tänker på några dumheter under tiden. Arbetet skall man icke uppfatta som en lek, och inte heller får man göra ett sådant oväsen, att det hörs över hela huset.
— Mamma har väl inte väckts av det, mormor? frågade Hilde förskräckt.
— Nej, lyckligtvis ligger hennes rum alltför långt borta, men, Hilde, du måste bemöda dig om alt vara litet ljudlösare. Du är inte längre något barn och måste ge mera akt på dig själv.
