— Har systerns tillstånd försämrats? tillade Hanna.
Lisbeth drog ett djupt andetag, såg sig omkring med strålande min och utbrast:
— Hon har förlovat sig! Kan ni förstå det? Förlovat sig!
Djup tystnad följde på dessa ord, men så bröt en sannskyldig storm lös.
— Med vem, Lisbeth?
— Får vi se på kortet!
— På det kan ni inte se mer, barn, än att han är köpman i Lübeck och heter Hans Müllenthien.
— Så underbart! Jag undrar just, hur Mieze känner sig som fästmö?
— Nu blir det ett trevligt bröllop, som, ska vi hoppas, vi alla blir bjudna på.
— Ack, och förberedelserna till kvällen före bröllopet, barn! Det blir förfärligt roligt! Något förståndigare hade Biet inte kunnat ta sig för i Lübeck.
— Den stygga Mieze, utan att ge oss den minsta antydan i förväg!
Sålunda pratade alla på en gång, och ingen av flickorna hörde, att det knackade på dörren. Så öppnades denna försikligt, och ett av lycka strålande, rosigt flickansikte med skälmska bruna ögon kikade in. Hilly såg det först.
— Där är hon ju! utbrast hon, i det hon sprang upp och drog den lyckliga fästmön in i rummet. Under oerhört jubel blev Marie omringad och lyckönskad. Till sist satt hon mitt ibland väninnorna. beredd att tillfredsställa den allmänna vetgirigheten.
— Låt henne först hämta andan och äta litet frukt, sade Lisbeth.
— Åh, seså, utsvulten har hon inte kommit hit! utbrast Hilde otåligt. Först ska hon berätta allt, hon vet om sin Hans. Varför har hon lämnat oss i okunnighet om en sådan högviktig angelägenhet?
— Barn, alltsammans gick ju så fort, att jag själv inte vetat av det, försvarade Marie sig.
— Men en liten smula måtte du väl ändå ha märkt
