Hilde lovade att inte säga ett ord därom till stackars mamma. Hon kände sig så bestört över vad hon hört, att hon med ens skrev till Hugo och bönföll honom att för moderns skull bättra sig. Sedan hon avsänt brevet, kände hon sig mycket lättare om hjärtat, ty hon betvivlade ej, att hennes ord skulle göra intryck på brodern.
Doktorinnan Hermsdorf kände sig denna höst så mycket starkare, att hon bad doktorn och svågern att få stanna hemma över vintern, ty en gång måste hon ju dock göra försöket att uthärda en tysk vinter. Detta försök föreföll alla mycket vågat, men den sjuka förklarade så bestämt att hon ville stanna hemma, att man icke vågade göra henne upprörd i onödan, utan lät henne få sin vilja fram. Ingen kände sig gladare däröver än svärmen och i all synnerhet Hilly, som var riktigt lycklig över att icke behöva avvara sin älskade Trollslända en så lång tid.
Men de, som icke voro lyckliga över att det icke bar av till den soliga södern, voro Valentine och Helene, som redan i förväg glatt sig så åt att få vara tillsammans med Hilde några veckor i Gardone, något de för övrigt tydligt sade ifrån i sina brev till såväl Hilde som Hilly.
I dag hade svärmen åter sammankomst hos Lisbeth, och medan de nu sutto och pratade, kom en tjänare in med ett brev till Lisbeth.
— Från Biet i Lübeck! utbrast hon efter att ha kastat en blick på utanskriften. Vad för slag? Det är inte ens tillslutet! Vad kan det betyda? Hon tog hastigt upp kortet ur kuvertet, under det att de övriga insekterna betraktade henne med spänt intresse.
— Det tycks vara en överväldigande underrättelse! utbrast Hilde skrattande. Titta, lilla Humlan är alldeles stel av förfäran!
— Så tala då, Lisbeth! Det är inte alls snällt av dig att hålla oss på sträckbänken så här, utbrast Emmy otåligt.
— Vad har hänt vår Mieze? frågade Hilly ängsligt.
