van vid att Hans ofta kom hem till min svåger, i all synnerhet om kvällarna, så till en början fäste jag mig inte särskilt vid, då det hände allt oftare. Jag tillskrev det helt enkelt hans deltagande med min sjuka syster.
— Ja, vem kan också genast tänka sig något särskilt därvid, inföll Hilde och erlade villigt fem pfennig i böter.
— Han var en mycket gärna sedd gäst. Barnen var alldeles förtjusta i farbror Hans, och snart började även jag sakna honom, när han inte kom på sina bestämda dagar. Han var alltid så snäll och vänlig mot barnen och gav mig många goda råd i fråga om deras uppfostran, ty mången gång visste jag inte, vad jag skulle ta mig till, för jag ville inte besvära min sjuka syster, och min svåger var trött och utschasad, när han kom hem. Hans däremot var alltid munter och livlig och blev mig till en verklig tröst under denna svåra tid. Det insåg jag först riktigt, när han en gång reste bort i affärer på fjorton da'r. Så långa dagarna blev utan honom; jag trodde, att tiden aldrig skulle ta slut, och jag kände mig emellanåt riktigt betryckt och ledsen, utan att veta varför.
En kväll kom barnen rusande uppför trappan och jublade. Jag stod inne i matsalen och skar bröd. Jag kan inte säga er, hur jag kände mig till mods, när hela skaran kom inrusande och det ena barnet ropade högre än det andra: »Farbror Hans är här! Farbror Hans är här!» Mitt hjärta dunkade, och mina händer darrade så, att jag släppte brödet. Ett tu tre stod han framför mig, såg på mig med sina goda, vänliga ögon, fattade min hand och räckte mig en bukett härliga rosor.
— Nu kommer det! utbrast Hilde. O, barn, vad en förlovning dock är förfärligt intressant!
— Jag föreslår, att plikten höjes med fem pfennig, föreslog Hanna skrattande, men det ville Hilde inte höra talas om. Då gör jag ju helt hastigt konkurs i kväll, förklarade hon.
