— Du får inte avbryta, Hilde, tillrättavisade Hilly otåligt. Berätta vidare, Mieze! Vad kände du?
— Det kan jag verkligen inte beskriva, lilla Syrsa. Jag var överlycklig. Försvunnen var all min sorgsenhet och betryckthet, jag kände mig så säll som ännu aldrig förr, utan att tänka efter vidare, vilken anledningen väl kunde vara. Det var för fyra veckor sedan, och sedan dess kom han dagligen och hade alltid med sig vackra blommor åt mig, och för tre dar sedan, när vi var ensamma i rummet, då — då frågade han mig, om jag ville bli hans hustru, slöt hon hastigt.
— O, det måste du berätta litet utförligare, ropade Hilde. Inbilla dig inte, att du slipper undan så lätt.
— Det kan du verkligen inte begära, bästa Hilde, svarade Marie skrattande. Jag vet inte ens riktigt, vad han sade och vad jag svarade.
— Kom det således som en överraskning för dig? frågade Hilly.
— Nej, inte det. Jag hade ju så småningom märkt, varför han kom så ofta. Min syster och svåger var mycket lyckliga. Vi skrev med ens alla tre till föräldrarna, och i går kom pappa dit, för han kände inte alls Hans och ville ha närmare upplysningar om honom av min svåger. Han måtte ha blivit mycket belåten med dem, han fick, för han gav med glädje sitt samtycke, tog mig med sig hem, och i morgon kommer Hans hit till förlovningskalaset.
Hon såg så lycklig ut, den lilla fästmön, att Hilly måste kyssa henne en gång till.
— När ska bröllopet stå? frågade Hilde.
— O, det dröjer ännu länge. Pappa säger, att vi måste vänta allra minst till nästa höst. Men jag kan redan nu bjuda er allesammans, det har mamma redan sagt mig. Och nu vill jag be er komma hem till mig i nästa vecka: Hans har lovat mig en glasstårta, som jag ska bjuda er på.
