inte kastade just några vänliga blickar på mig. Trött efter den långa färden, återvände jag till värdshuset och gick till vila.
När jag följande morgon skulle betala värdshusvärden, frågade jag honom, såsom jag gjort i varenda by, jag passerat igenom, om där fanns någon familj vid namn Toledo.
’Senor menar förmodligen familjen Toledo på mejeriet där uppe?’ sade han. Jag spratt till och stirrade med häpen min på mannen. Var det möjligt? Äntligen en familj med detta namn! Hade jag äntligen funnit det efterlängtade spåret, kunde den älskliga lilla Mercedes, vars bild jag icke kunnat glömma, vara en nära anförvant till mig?
’Finns det ännu flera familjer med detta namn?’ frågade jag.
’Ja, senor. Här i byn bor ännu en avlägsen släkling till don Alfonso, unga don Paolo, som skulle kunna kyssa den mark, donna Mercedes berör med sina små fötter. Är ni släkt med dem, senor? Jag lycker, att ni har en viss likhet med donna Mercedes.’
Jag lämnade frågan obesvarad och lät visa mig närmaste vägen upp till mejeriet. Efter en rask promenad var jag snart uppe på den blomsterbevuxna äng, på vilken mejeriet jämte sidobyggningar låg. Ur en av de sistnämnda kom hon, som jag just tänkte på, Mercedes, barfota och med en stäva skummande mjölk på huvudet. Hon sjöng, men när hon fick se mig, tystnade hon och nickade leende. Ögonblicket efteråt var hon försvunnen in i huset, och jag trädde in i pelargången kring huset. En tjänstflicka förde mig in i ett stort luftigt gemak, när jag frågade efter senor Toledo.
Solskenet, som obehindrat strömmade in i rummet, bländade mig så, att jag till en början icke såg den hopsjunkna gubbgestalt, som satt i en länstol längst in. En stor hund sprang morrande fram till mig, nosade på mig och gnällde sedan, som av
