glädje, i det den trängde sig intill mig. Nu såg jag även gubben, som sade:
’Vem är det? Är det du, Paolo?’
Förvånad över denna fråga, såg jag närmare på honom och lade då märke till hans stela, yttryckslösa blick. Den stackars gamle mannen var blind!
’Nej’, svarade jag milt, ’det är inte Paolo, det är —’
’Vem är det, som talar?’ avbröt han mig i andlös spänning.
’En främling, senor, som ber att få stanna en stund i ert hus.’
’Det beviljas er gärna’, svarade han och lutade sig med en lätt suck tillbaka. ’Kommer ni långt bortifrån?’
’Inte i dag’, svarade jag och betraktade med djup rörelse hans vackra, ädla ansikte, som utvisade styrka och ädelmod. Mitt hjärta sade mig, att han stod mig nära.
’Hur skall jag förstå det? Tala, främling, så att jag får höra er röst, ty den förefaller mig som musik. Det är mig tyvärr icke förunnat att se er.’
’Sedan ett år tillbaka vistas jag i Spanien, mina föräldrars fädernesland. Jag själv är född i Sydamerika.’
’Och vad har fört er till Spanien?’ frågade han ivrigt.
’Jag ville uppsöka släktingar till mina avlidna föräldrar, som jag icke känner till någonting om’, svarade jag, och sedan berättade jag för honom om min stackars mor och min gode fosterfar.
Den ärevördige gubben hörde på under tystnad, men hans anletsdrag uttryckte den största sinnesrörelse, som han förmodligen ville dölja, ty han lade handen över ögonen och teg alltjämt, när han hört min levnadshistoria. Så lät han händerna sjunka ned, så att jag såg hans likbleka ansikte, och frågade:
’Varför förtiger ni ert namn för mig, främling?’
Då sjönk jag på knä framför honom och ropade:
’Morfar, mitt hjärta säger mig, att ni är det! Min
