till svärson. Om jag givit med mig, hade det kanske utfallit annorlunda, och mitt stackars barn hade kanske ej dött i elände’, sade han med en suck, och försjönk i tystnad. Om en stund fortsatte han: ’En vacker dag var Mercedes försvunnen och hade endast lämnat efter sig några rader, i vilka hon bad mig om förlåtelse, men hon måste följa med Enriko Ribera, vare sig det lände till hennes lycka eller olycka. Strax efteråt emottog jag ett meddelande om hennes giftermål och sedan ytterligare några korta brev, uppfyllda av lycka och sällhet, men därefter hörde jag aldrig mer av henne. Till en början var jag alltför förbittrad att besvara hennes brev — Jaså, han förde henne med sig till Sydamerika! Ja, ja, han var en orolig, rastlös människa, det såg jag redan då! Arma Mercedes, du fick nog bittert ångra din olydnad!’
’Vem vet, om hon icke till en början upplevde en lycklig tid vid min fars sida?’ vågade jag invända till dennes försvar. ’I annat fall hade hon nog icke sörjt honom så. Kanske hon först efter min fars död råkade i olycka och nöd.’
’Vi skola hoppas det’, svarade han och räckte mig handen. ’Numera vill jag endast glädja mig åt den oväntade lycka, som blivit mig beskärd genom dig. Tack, min son, för att du kommit för att vederkvicka min ålderdom genom din närvaro!’
Nu vistas jag sedan flera dagar hos mina anförvanter, gärna sedd av alla med undantag av kusin Paolo, som bor nere i byn och ofta kommer hit upp. Redan från första början såg han snett på mig, förmodligen därför att han trodde, att genom mig Mercedes' arv komme att bli mindre. Jag har skyndat mig att meddela mina anhöriga, alt jag icke kommer att göra några anspråk på det, enär min fosterfader är rikt välsignad med denna världens goda. Sedan dess har Paolo visat sig litet vänligare mot mig. Morfar skulle helst behålla mig kvar här helt och hållet, men hur mycket jag än älskar och aktar honom och hur lycklig jag än känner mig bland dessa enkla,
