till oss!’ sade hon livligt. ’Under alla dessa år, sedan Mercedes lämnade far och icke låtit höra av sig, har han alltid tänkt på hennes med djupaste sorg och största längtan och likaså don Geronimo, er mors bror, som ömt älskade sin syster. I åminnelse av henne ha vi kallat vårt enda barn Mercedes.’
Rörd tryckte jag hennes och dotterns händer.
’Jag tror, att min mor måtte ha varit lik min kusin’, sade jag.
’Jag kommer nu icke längre tydligt ihåg, hur er mor såg ut, men det påstås allmänt, att Mercedes är så lik henne, som om hon vore hennes dotter. Och jag tycker, att ni två äro så lika, som om ni vore syskon.’
Båda kvinnorna skyndade sig nu att bjuda mig på förfriskningar, och morfar skickade genast en dräng till värdshuset för att hämta dit Pedro med min häst och mitt bagage. Jag måste lova de mina att stanna åtminstone några veckor hos dem, något jag gjorde så mycket hellre, som jag trivdes ofantligt väl hos dem. Uppfylld av otålighet att få höra något närmare om min far, bad jag morfar berätta om honom. Hans vänliga uppsyn blev mörk, när han hörde min önskan.
’Det var ej någon lycklig dag för oss, när din far först visade sig här’, började han. ’Det var fest nere i byn, och Mercedes, som då var aderton år, hade gått ner dit för att dansa med sina väninnor. Då gjorde hon bekantskap med Enriko Ribera, som var landskapsmålare. Han var den siste ättlingen av den konstnärsfamilj Ribera, av vars tavlor det finns så många på museet i Madrid. Han var en vacker man, som behagade min dotter mycket och bestormade mig med böner att få måla hennes porträtt. Jag avslog hans begäran och gjorde allt för att hindra att de träffades, ty jag hade andra planer för Mercedes. Men de träffades ändå, och han anhöll hos mig om hennes hand. Jag vägrade. En man, som inte hade några säkra inkomster eller någon förmögenhet, passade mig ej
