han tog avsked, ty han bodde nu såsom alltid annars hos överste Hermsdorf, klängde Hilde sig fast vid hans arm och följde honom ut.
— Det gläder mig, att du inte ska tillbaka till Erlangen, sade hon, ty där var du säkerligen i dåligt sällskap. Det är en verklig lycka, att du kommer bort från det — det är ju så lätt att börja ett nytt liv i en annan stad. Jag är så glad, att du ska till Leipzig.
— Jag också, lilla Trollslända. Till en början var jag riktigt förargad på farbror, men nu inser även jag, att det är till mitt bästa. I Erlangen hade det alltid blivit likadant, men i Leipzig ska jag hålla mig borta från alla nöjen och plugga flitigt.
— Gör det, Hugo. Mamma skulle vara så lycklig, om du bleve som vår goda pappa. Så synd, att du inte studerar medicin.
Följande dag träffades svärmen hemma hos Hilly. Marie hade ursäktat sig med sitt myckna arbete, ty tiden för bröllopet kom allt närmare, och det var mycket, som skulle vara färdigt till dess. Flickorna pratade i ett sträck om bröllopet och arbetade fliligt på den teduk jämte servetter för tolv personer, som de tillsammans skulle skänka Marie. Efter många ivriga rådplägningar hade Hilly tecknat mönstret, som sedan gillats av de andra. En massa blommor, vass och säv var strödd över duken, och mellan blommorna fladdrade trollsländor, bin och humlor, sutto lysmaskar på ljusa blad, myror på späda grässtrån och syrsor under mörka löv. Servetterna voro i stil därmed, med den skillnaden att var och en av dem hade att uppvisa endast ett slags insekter.
Ett tu tre sade Lisbeth:
— Jag stycker, att det vore förskräckligt prosaiskt, om vi helt enkelt lade fram vår originella present på bordet åt Marie. Vi måste ovillkorligen uppföra någonting därtill. Alla instämde med undantag av Hilly, som sänkte sitt lockiga huvud över arbetet
