för att dölja den rodnad, som steg upp till hennes kinder. Det undgick emellertid ej Lisbeths skarpa blick.
— Vad är det med dig, lilla Syrsa? sade hon. Har du kanske redan författat ett opus? Alla stirrade nyfiket på Hilly, som såg ännu mer förlägen ut.
— Hör du, Hilly, satt du inte och arbetade i går, när jag kom hit? utropade Hilde. Nu kommer jag att tänka på att du hastigt stoppade ned något i sybordslådan!
— Fram med det, lilla Syrsa! Här hjälper det inte att streta emot! sade Lisbeth, i det hon sprang upp och grep Hilly i armen. Marsch in i paradiset, och om du inte följer med godvilligt, så brukar jag våld.
— Men Lisbeth då! Jag försäkrar, att det bara är en riktig smörja, som jag skrivit för mitt eget nöje, försvarade Hilly sig. Skrattande grep Hilde henne under den andra armen, Emmy och Hanna sköto på bakifrån, och på så sätt blev lilla Syrsan under allmänt jubel befordrad in i paradiset.
— Här är musernas bord! utropade Lisbeth och rusade fram till sybordet. Barn, hon har tagit ur nyckeln! Tag ifrån henne den, för hennes opus måste vi ha!
— Nej, hon ger oss den godvilligt och läser upp för oss, vad hon skrivit, inte sant, lilla Syrsa? sade Hanna och strök Hillys blossande kind. Denna drog djupt efter andan. Men kommer ni inte att skratta ut mig? frågade hon skamset. Jag skäms förskräckligt.
— Skadar inte! Hit med dikten bara! sade Lisbeth.
— Vi kommer alldeles säkert inte att skratta åt dig, försäkrade Hanna.
— Jag gör det säkert inte, tillade Emmy. Jag kan så väl sätta mig in i dina känslor, Hilly — det är, som om du skulle uppenbara ditt djupaste inre.
— Bli bara inte sentimental, Kackerlacka! förma-
