Så vare det eder i livet… ty ren
och strålande kärleken sprider
i glädje och sorger sitt värmande sken,
i ljusa och skymmande tider.
Ej skyarnas töcken, ej skymningens grå
förmörkar det solvarma, rena
förklarade ljuset i hjärtan två,
dem kärlek och trohet förena.
Medan alla åhörarna ivrigt gåvo sitt bifall till
känna, omfamnade och kysste Marie väninnorna och
tackade dem, förtjust och rörd. Hon kunde inte alls
fatta, att lilla Syrsan författat verserna, och slöt henne
gång på gång i sina armar. Vad Hilly beträffar, så
hade hon helst sprungit och gömt sig, ty alla sade
henne vänliga, erkännsamma ord.
⁎
Följande dag ägde vigseln rum. Kyrkan var vackert
prydd med grönt och vägen upp till altaret beströdd
med blommor. Den unga bruden tog sig rörande
älsklig ut i sin luftiga vita klänning och myrtenkrona,
omgiven av väninnorna, som betraktade henne med
kärlek och deltagande. Alla bådo för henne, då hon
sänkte sitt mörka huvud bredvid brudgummens blonda
till välsignelsen, och bönföllo Gud om en
lyckobringande framtid för det unga paret.