VII.
SORGLIGA TIDER.
Hilde satt inne i det förmörkade sjukrummet och lyssnade efter moderns andhämtning. Snöflingor virvlade mot fönsterrutorna och utförde en vanvettig dans, under det att vinden tjöt i skorstenen.
Sedan i höstas hade doktorinnan Hermsdorfs tillslånd försämrats så, att ingen hyste en tanke på att föra henne till södern. Till en början hade Hilde blivit förskräckt över moderns mattighet och den förfärliga hostan, men hon tröstade sig med att allt skulle bli bättre till våren, och hitintills hade ingen haft hjärta att säga henne, att hennes kära mor hastigt närmade sig slutet. Den muntra lilla Trollsländan hade ingen aning därom, utan så ofta det gick för sig, var hon tillsammans med svärmen.
I dag hade hon dock icke gått dit, hur svårt det än föll sig för henne att inte vara med, ty i dag skulle man träffas hos Marie, unga fru Müllenthien, och dit gingo alla flickorna så gärna, därför att det alltjämt hade nyhetens behag för dem. Men i dag tycktes den sjuka vara ovanligt dålig, så att Hilde frågat mormor, om hon inte hellre borde stanna hemma.
— Jo, barn, gör det. Vädret är också så dåligt, att mamma skulle kunna oroa sig för din skull, hade den gamla damen svarat.
Den anledningen hade Hilde nu inte kunnat förstå riktigt, men hon hade ändå kilat över till Hanna och bett henne framföra hennes ursäkter till Marie.
Nu satt hon hos modern och tänkte på väninnorna. Från dem ilade hennes tankar till Hugo och Enriko, som icke skrivit, sedan han underrättat henne om sin
