Om jag då ännu ej tagit min examen men ändå ville fortsätta mina studier, måste jag själv förtjäna mitt uppehälle genom att ge lektioner; han förband sig att ge mig ett litet underhåll, men inte ett öre mer, och några skulder ämnade han ej betala. Farbror håller ord, det vet jag, men Hilde — hur kan han tro, att jag ska själv förtjäna mitt uppehälle? Det är ju nästan vanvettigt!
— Men Hugo, hur ska det nu bli? utbrast Hilde förfärad.
Han fattade hennes hand. Du är nu mitt enda hopp, Hilde. Mina pengar räcker inte längre att betala mina skulder med, men de måste betalas, ty, barn, det gäller vårt hederliga namn.
— Vad kan jag göra? Säg det! utbrast Hilde.
— Ingenting annat än det, att du förklarar, att du vill hjälpa mig med din förmögenhet.
— Den förvaltar farbror, och han kommer aldrig att tillåta det, invände hon.
— Jo då, ty han kan icke vilja, att en hedersskuld förblir obetald. Glöm inte, att han är officer, Alltså är frågan nu endast den, Hilde, om du vill eller icke vill hjälpa mig.
— Naturligtvis — om farbror endast vill det, lämnar jag dig icke i sticket! Men Hugo, hur ska det sedan bli? Jag vill ju hjärtans gärna ge dig så mycket, du behöver till dina studier, men jag vet ju inte alls, om jag ens har så mycket.
— Skulle du verkligen vilja göra det? Du är ändå en rar flicka, lilla Trollslända. Tusen tack! Jag visste ju, att jag inte skulle behöva be dig förgäves. Han sprang upp. Och nu till farbror! Det blir inte trevligt.
— Ska du inte träffa mormor ett tag?
— Inte i kväll, hon skulle bli alldeles för upprörd. God natt, liten! Vet du vad? Egentligen skulle du kunna göra mig den tjänsten att i morgon bittida komma hem till farbror och själv säga honom, att du vill hjälpa mig.
