— Nej, sade han, då hon gjorde min av att lämna rummet. Tror du kanske, att jag företagit resan för en sådan småsaks skull?
— Hur mycket behöver du således? frågade hon förskräckt.
Han tvekade ett ögonblick, när han blickade in i de blåa barnaögonen; så vände han sig bort och sade i lätt ton:
— Bara några tusen mark.
Hilde blev så förskräckt, att hon måste sätta sig.
— För Guds skull, Hugo, hur har du burit dig åt med det?
— Gör inte så'na dumma frågor! Unga män måste väl spela kort ibland.
Hilde flämtade till. Hon kom att tänka på alla de hemska historier, hon hört om Monte Carlo; hon sprang hastigt upp och slog båda armarna om brodern, som för att skydda honom mot en stor fara. Du får inte återvända till Leipzig — jag tillåter det ej! utbrast hon upprörd. Där är det säkerligen som i Monaco.
— Men Hilde då, inte ett dyft! Tag ditt förnuft till fånga! Att flickor alltid ska gråta! Det är ett riktigt elände! Man kan aldrig tala ett förståndigt ord med er! Det är bäst, att jag går min väg!
— Nej, nej! Jag är ju redan alldeles lugn. Säg mig endast, hur jag kan hjälpa dig.
— Ser du — nu är du åter förståndig. Slå dig nu ner, så ska vi talas vid som två vuxna människor. Jo, förstår du, Hilde, jag trodde alltid, att vår förmögenhet var större, än farbror uppgav.
— Åh, farbror säger aldrig några osanningar, inföll hon med förtrytelse.
— Nej, nej, men han hade ju ändå med avsikt kunnat lämna mig en sådan uppgift, därför att han visste, att jag har lätt för att låta slantarna rulla. Tyvärr har jag misstagit mig och lämnat farbrors varningar obeaktade. I januari måste jag ha ett större tillskott, och då skrev farbror till mig, att mina pengar med största sparsamhet kunde räcka till hösten.
