Sida:Trollsländan som förlovad 1925.djvu/134

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

angripen. När det väl är vår igen, kryar hon säkert till sig, och till hösten reser jag riktigt tidigt med henne till Gardone, ty hennes senaste vistelse där bekom henne underbart väl.

Översten blickade tankfullt in i det rosiga ansiktet och suckade lätt. Sätt dig, mitt barn, sade han vänligt. Jag har något att tala med dig om.

— Jag vet, farbror, angående Hugo! utbrast hon livligt. Du kan vara alldeles lugn. Jag ger honom naturligtvis hjärtans gärna pengarna, ty inte minsta skugga får falla på vårt namn. Vad skulle väl pappa säga?

— Bli inte upprörd, kära barn. Vi ska diskutera saken i lugn och ro. Först vill jag upplysa dig om, hur stor din förmögenhet är.

— Det behövs verkligen inte, farbror. De där dumma pengarna intresserar mig endast så tillvida, att du hjälper Hugo.

— Det är gott och väl, Hildegard, och jag är i allmänhet inte mycket för att flickor tänker på pengar, men i det här fallet är det nödvändigt, ty eljest skulle du kunna förebrå mig, att jag lämnat dig i fullkomlig okunnighet.

— Men farbror —

— Var god och låt mig tala ut… Om jag räknar ihop räntorna på den förmögenhet, som en gång kommer att stå till ditt förfogande, så har du årligen tolvhundra mark —

— Men farbror, det är ju en förfärlig massa pengar, inföll Hilde.

— Visst inte! Och sedermera måste du till och med inskränka dig mycket, ty om du ger din bror den summa, som erfordras för att betala hans skulder, har du kvar endast tusen mark om året. Trots mina varningar har Hugo i oförsvarligt lättsinne redan förslösat sitt fädernearv, och hans mödernearv skulle utan din hjälp icke på långt när förslå till betalandet av hans skulder.

— Alltså får jag ge honom pengarna, farbror?