— Ja, men förstå mig rätt, Hildegard, blott denna enda gång! Lova honom det aldrig mer, ty då måste jag i min egenskap av din förmyndare inlägga mitt veto. Jag ger min tillåtelse blott och bart på det villkoret, att Hugo lämnar Leipzig och uppger sina studier.
— Farbror — vad ska det då bli av honom? Han är ju inte på långt när färdig.
— Han skulle inte bli färdig även om han fortsatte, svarade översten bittert. Hitintills har han inte gjort något annat än rumlat. Han har många gånger lovat mig bot och bättring, men nu är mitt tålamod slut, ty jag inser, att han alltjämt kommer att duka under för frestelsen.
— Men vad ska han då ta sig till, farbror? Han är ju tjugutre år gammal.
Översten rynkade pannan och svarade:
— Till våren får han stanna här hos mig och ta privatlektioner i språk, och sedan får han försöka sin lycka ute i vida världen.
— Men som vad, farbror? Och vart ska han ta vägen?
Översten tvekade ett ögonblick, innan han svarade:
— Hugo är tillräckligt gammal och har inhämtat så pass mycket kunskaper, att han bör kunna hjälpa sig själv, om han endast har den allvarliga viljan därtill. Eftersom han visat, att han inte kan komma till rätta här hemma, måste han försöka det där, varest den bittra nöden tvingar honom. Så fort det blir vår, beger han sig över till Amerika.
— Du menar väl, att han ska komma till onkel Born i hans affär?
— Nej, jag har icke för avsikt att göra det så lätt och bekvämt för honom, och dessutom har han förklarat för mig, att han inte har lust att bli köpman. Han beger sig till Newyork, och där får han stå på egna fötter.
— Och mamma, farbror? utbrast Hilde. O, vad hon ska bli upprörd!
