samtalsämnet. Och följande dag berättade Hilde därom för tanten och farbrodern, utan att observera de menande blickar, som dessa två kastade på varandra. Detta var ju det bästa tillfälle för niecen, som de gärna kunnat önska sig.
Några dagar före familjen Lippoldis avresa kom översten hem till fru Schlosser, där Hilde satt hos mormodern med sitt arbete vilande i knät.
— Har du ännu ej fått några underrättelser från Hugo, farbror? frågade Hilde och såg på honom med ängslig min.
— Nej. Som du vet, har han endast underrättat mig om att han kommit lyckligt och väl fram. Oroa dig ej för hans skull, mitt barn, ty även om han ännu ej fått något arbete, så är han ej utan pengar. Vad säger du, Hilde? Skulle du ha lust att följa med familjen Lippoldi till dina väninnor i Schweiz?
Hilde såg helt överraskad ut, och farbrodern fortsatte:
— Detta är den lämpligaste tidpunkten för mig att uppfylla mitt löfte till mademoiselle S:t Just att en gång skicka dig till Oron —
Han kom inte längre, ty med sin forna livlighet hade lilla Trollsländan sprungit upp och utropat:
— Är det verkligen ditt allvar, farbror? Ack, det vore underbart!
Mormor och farbror växlade leende en blick, varpå den gamle herrn fortsatte:
— Det blir ett utmärkt tillfälle för dig att resa; på min bön har herr och fru Lippoldi älskvärt förklarat sig redo att taga dig med sig, och i Chatillens är du hjärtligt välkommen. Här är brev till dig, som legat närslutna ett till mig.
Hilde slog armarna om halsen på den gamla herrn. Ack, farbror, så förskräckligt snällt av dig! Jag tackar dig tusende gånger!
