VIII.
EN OVÄNTAD RESA.
I Hamburg regnade det sedan tre dagar tillbaka. I familjen Regniers vardagsrum låg Klara omsorgsfullt omstoppad på soffan och blickade med trött och eftertänksam min på regndropparna, som slogo mot fönstret och långsamt runno ned. Den unga flickan hade till följd av en häftig förkylning måst hålla sig till sängs i åtta dagar och var i dag uppe för första gången. Hon hade icke ansett det möjligt, att en så kort sjukdom kunnat göra henne så kraftlös.
Hon grep boken, som låg på bordet bredvid henne, men lät den åter sjunka ned. Det var mycket trevligare att ligga och lata sig och fundera. Trots allt det bekymmer, hon gjort sig för de kostnader och det ökade arbete, hennes sjukdom förorsakat, hade detta dock varit en lycklig tid för henne, ty nu först hade hon känt riktigt, hur innerligt hon höll av föräldrarna och bröderna och hur mycket hon betydde för dem. Ja, det var ändå härligt att vara husets goda ande och att tjäna de sina i kärlek. Det hade den unga flickan insett riktigt under denna tid, och hon föresatte sig att hädanefter göra det med ännu mer kärlek och glädje än hittills. Vad voro alla världens nöjen i jämförelse med hemmets stilla lycka!
Under den senaste tiden hade Klara icke längtat så mycket efter rikedom, ja, egentligen hade hon inte alls haft tid därtill.
Nu öppnades dörren sakta, och modern kom in, hållande i handen en liten vas med de härligaste rosor.
— Det vore dock skada att låta Heinz' rosor
