beredelser till resan. Dagen före avresan satt Klara ensam ute på balkongen, när Heinz infann sig.
— I morgon bär det således i väg? sade han, då de hälsat på varandra. Hur länge tänker du stanna borta?
— Din mamma har bjudit mig på några veckor.
— Nå, då träffas vi nog före min avresa.
— Din avresa? — Vart ska du resa?
— Till Westfalen. Från och med den första aug. har jag transport till Minden. Klara lät arbetet sjunka ned i knät och såg på honom med stora, förförade ögon; all färg hade försvunnit ur hennes ansikte.
— Är det verkligen sant, Heinz? stammade hon.
— Här kan du läsa det i svart på vitt, svarade han, i det han tog upp ett papper och lade det på bordet framför henne. Hon såg på det, men bokstäverna dansade för hennes ögon, så att hon icke kunde urskilja ett ord.
— Gör det dig bedrövad, Kläre? frågade han.
— Vi kommer naturligtvis allesammans att sakna dig, svarade hon, varpå hon sköt papperet ifrån sig och böjde sig ned över sitt arbete. Ska du inte tala om det för pappa och mamma?
— Det är ingen brådska; de gamla får veta det tids nog. Jag skulle hellre se, att du inte besvarade min fråga i pluralis. Men jag ska framställa den på ett annat sätt. Tror du inte, att jag kommer att känna mig ensam där borta?
— Nej då, där får du umgänge. Det beror ju helt och hållet på dig själv, om du vill sluta dig till det eller ej. Hon reste sig upp och ursäktade sig med att hon hade något att ombestyra.
Heinz såg efter henne med ett svagt leende på läpparna, och sedan gick han in till de andra, hos vilka hans meddelande framkallade den största bestörtning.
Dagen därpå avreste Klara till Weidenburg och medförde underrättelsen dit.
Klara hade snart levat sig in helt och hållet i
