handen, men det lyckades henne ej. Om en stund kom Hilly springande, men tvärstannade helt överraskad, då de båda unga kommo henne till mötes arm i arm, Heinz som förklarad av lycka, Klara med strålande ögon och blossande kinder. Båda sågo leende på henne, som under tystnad lät blicken vandra från den ena till den andra. Så småningom gick det upp ett ljus för henne, och lilla Syrsan hade aldrig i sitt liv känt sig så överraskad, som hon gjorde den gången.
IX.
FARBROR JOACHIM.
— Vet du redan av det, Hilly? Med dessa ord trädde Hanna en dag in i paradiset.
— Att Hilde ska stanna hela vintern i Schweiz? frågade Syrsan sorgset. Ja, det vet jag, men jag kan inte förstå, att du kan se så belåten ut, Hanna.
— Men kära du, jag kommer med en helt annan, med en härlig nyhet! Vår Marie har fått en liten dotter!
— O! Hilly klappade i händerna. Så underbart! Vår kära, goda, rara Marie! Vad det gläder mig! Ett barn i vår svärm! Tänk, så förtjusande!
Hanna nickade. Maries mamma talade nyss om det för mig, när jag gick förbi. De är alla mycket lyckliga.
— Jag hoppas, att vi får se lillan, snart. Jag undrar just, vad hon ska heta?
Hillys nyfikenhet blev snart stillad, ty några dagar senare var dopet. Hanna och Hilly smyckade dop-
