Sida:Trollsländan som förlovad 1925.djvu/147

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

funten med myrtenkvistar och rosor, och när Hilly sedan under den högtidliga handlingen höll barnet i sina armar och lillan blickade upp till henne med sina stora, djupblå ögon, fylldes hennes veka lilla hjärta av kärlek till den lilla varelsen. Med en viss stolthet betraktade hon alltid sedan sitt gudbarn. Hanna delade hennes intresse, och båda träffades ofta hemma hos Marie för att förvissa sig om lilla Elses välfärd.

En vacker morgon i september gick Hanna ute i trädgården, då gamla Christel kom springande och ropade:

— Hannichen, barn, skynda dig in till mamma, för jag fruktar, att hon emottagit tråkiga underrättelser. Telegrambudet var här, och strax efteråt skrek frun till högt — Hanna hörde icke på mer; likblek sprang hon förbi den gamla kvinnan in i huset. Hon öppnade försiktigt dörren till vardagsrummet, men stod orörlig ett ögonblick, stel av förfäran. Modern låg tillbakalutad i sin länstol med slutna ögon och i den slappt nedhängande högra handen det ödesdigra telegrammet. Ögonblicket efteråt låg Hanna på knä bredvid modern med armarna om henne.

Hjärtat klappade gudilov ännu, om också svagt. Så kom Christel in med vatten, ättika och eau-de-cologne, och till sist slog fru von Hollfeld upp ögonen.

— Lilla mor, kära lilla mor, känner du dig bättre nu?

— Ack! Ett djupt andetag. Vad var det? O, telegrammet — Hanna — Hanna!

Hon pressade handen mot ögonen, och hela hennes kropp darrade i tårlösa snyftningar.

Helt förskräckt tog Hanna telegrammet och läste det.

»Wilfried störtad, tillståndet hopplöst.»

Hon var nära att förlora medvetandet under detta slag. Hennes bror, hennes kära, vackra bror, hennes stolthet och glädje!

Christel stod bredvid med tårarna strömmande över kinderna och viskade för sig själv: Ja, så måste det