senhet utbredde sig över hennes ansikte. Hilde blev förskräckt. Så obetänksamt av henne! Nu måste hon hastigt ge mammas tankar en annan riktning. Vet du, vem jag också fått brev från? Från miss Braddon — du minns väl, mamma, hon som vi lärde känna på återresan och som var så snäll mot oss. Egentligen hade hon kunnat skriva litet utförligare. Men jag har ju inte heller skrivit till henne på länge… Men du äter ju ingenting, lilla mamma.
— Jag kan inte, så tag bort alltsammans, Hilde, och lämna mig sedan, så får jag kanske sova litet.
Helt bedrövad bar Hilde ut den nästan orörda frukosten och gjorde sig samtidigt bittra förebråelser för att hon talat om cypresskvisten. Helt dyster i hågen plockade hon ihop sina brev och gick fram till fönstret, men då ljusnade hennes uppsyn, ty två vackra, smärta ynglingar kommo gående, den mörkblonda, blåögda Hugo och den mörka Enriko med de glänsande, svarta ögonen. Hon skyndade dem till mötes och hälsade livligt på dem.
— Hur är det med mamma? frågade Hugo.
— Dåligt — jag var just riktigt ledsen. Hon ser förskräckligt dålig ut och har knappast ätit någonting alls.
— Var inte ledsen, lilla Trollslända, tröstade Enriko henne ömt. Hon blir snart bättre igen, men det var för ansträngande för henne i går. Har du lust att följa med oss ut i parken?
— Ja då. Jag skall fråga mormor. Strax efteråt gingo alla tre in i parken, där det nu på våren var mycket vackert. I största förtjusning började Hilde plocka sippor, ynglingarna hjälpte henne, och hon kom hem med en massa blommor. Strax efteråt begav hon sig i väg till grannhuset, där änkeöverstinnan von Hollfeld bodde med sin dotter.
De båda flickorna hade varit skolkamrater och tillhörde dessutom ett litet förbund, som Hilde stiftat strax efter sin ankomst till Weidenburg. »Insektsvärmen», såsom förbundet hette, utgjordes av sju unga
