Hilde hade med tacksamhet insett hans och tant Fridas omtänksamhet och älskade dem båda. Hon hade tillbragt hela vintern hos släktingarna, sedan farbrodern på hösten avhämtat henne i Oron i franska Schweiz, där hon i över ett år varit i pension, och under tiden hade modern och mormodern vistats i Gardone, där den förstnämnda sökt bot för sitt lunglidande. Nu, då den lidiga våren redan inbrutit, hade båda återvänt hem till Hildes konfirmalion, och den unga flickan hade flyttat hem till mormodern, som bodde med sin dotter vid den tysta, lugna Kyrkplan.
Just när Hilde nu hade läst sitt brev, ringde det. Hon sprang hastigt upp och skyndade över förstugan fram till ett annat rum. Hon öppnade försiktigt dörren till moderns sängkammare och smög sig in på tåspetsarna.
— God morgon, lilla mamma! sade hon glatt. Har du sovit ut riktigt? Skall jag servera ditt kaffe? Kan du tänka dig —
Hon tystnade helt förskräckt, så förfärligt dålig såg modern ut; eller berodde det kanske på det svarta håret, att hennes ansikte avtecknade sig så likblekt mot kuddarna? Mår du inte bra, mamma?
— Jag har haft en dålig natt, svarade den sjuka, vars ord emellanåt avbrötos av en otäck torrhosta. Den ansträngande resan och de senaste dagarnas sinnesrörelse har varit för mycket för mig.
Hilde stod där helt förfärad under det häftiga hostanfallet och visste inte alls, vad hon skulle taga sig till men då kom mormodern in och tog hand om den sjuka. Sedan skickade hon Hilde ut i köket för att koka nytt kaffe. Därunder hann flickan läsa sitt brev från England, och sedan gick hon in till modern med frukosten.
— Onkel Born har skrivit, berättade hon då, och kan du tänka dig, mamma, han har skickat med en kvist från pappas cypress —
— Ack! En djup suck avbröt henne, moderns huvud sjönk tillbaka mot kuddarna, och djup sorg-
