— Det passar ju utmärkt! Hör du, farbror, tala nu äntligen om vad det är med Enriko. Kommer han inte snart? Eller är han kanske redan på väg?
— Nej, svarade farbrodern och förde henne in på en sidogång. Nej, han är inte på väg, och inte heller kommer han under den närmaste tiden —
— Farbror, han har lovat mig det så säkert! inföll Hilde.
— Man kan inte alltid följa sina önskningar, mitt kära barn —
— Men man måste under alla omständigheter hålla sitt löfte. När kommer han således?
— Inte ännu på en tid.
— Farbror! Hilde blev riktigt blek och såg förskräckt på farbrodern.
— Ja, mitt barn, men den saken står inte att ändra, såsom min unge vän meddelat mig. Hans far har gjort betydliga förluster i sin affär; det skulle han dock ha kunnat övervinna, om inte filialen i Honolulu befunne sig i dåliga händer. Det blev inte bekant förrän helt nyligen, när föreståndaren, en man som herr Born skänkt det största förtroende, gav sig i väg med en större summa och lämnade allt efter sig i största oordning. Det var i början av mars. Enriko reste genast dit och tog hand om affären. Han har måst avskeda flera av biträdena och är för närvarande hänvisad till sig själv och några få pålitliga. Under sådana omständigheter är det honom naturligtvis omöjligt att företaga resan hit, som ju skulle taga en mycket lång tid.
Översten fortsatte att tala på samma sätt till brorsdottern och iakttog henne under tiden oroligt, ty han var icke van vid att icke bli avbruten av henne. Hennes absoluta tystnad blev honom till sist riktigt hemsk. Vid en krök av vägen träffade de åter damerna, och när översten om en stund såg sig om efter Hilde, var hon försvunnen.
Hon hade rusat tvärs igenom trädgården och upp på sitt rum, där hon kastat sig på soffan och brustit
