— Då har jag ju kommit i rättan tid, sade han och strök henne ömt över håret. Vi har allesammans längtat efter dig, barn, och gläder oss nu hjärtligt åt att få dig tillbaka.
Under tiden hade de gått uppför trappan, och Hilde förde farbrodern in till tant Adele. Skälvande av otålighet, väntade hon på att hälsningarna mellan farbror Ernst och damerna skulle vara överstökade, och så fort han slagit sig ned, utbrast hon:
— Farbror, du har ännu inte framfört några hälsningar till mig! Och har du inte ett enda brev med dig?
Överste Hermsdorf såg på henne med road min. Jag ser, Hildegard, att du alltjämt är dig lik, svarade han leende. Förlåt mig, mina damer, att jag först stillar min brorsdotters nyfikenhet. Naturligtvis har jag med mig otaliga hälsningar, och här är även några brev.
Hilde grep dem hastigt och kastade en blick på utanskrifterna. Ingenting från Enriko! ulbrast hon i besviken ton. Farbror, har du inte hört något ifrån honom?
— Jo då, men därom senare, mitt barn.
Översten vände sig med så bestämd min till damerna, att Hilde tills vidare måste tygla sin otålighet. Hon sprang upp på sitt rum med breven, och deras innehåll stämde henne riktigt glad. Sedan träffade hon farbrodern och damerna i trädgården och slöt sig till dem.
— Jag gläder mig så åt att få komma hem, farbror, sade hon och tog honom under armen. Så förtjusande, att Klara bjuder mig till sitt bröllop i Hamburg! Inte sant, farbror, du har ingenting däremot? Bröllopet försiggår i all stillhet, och utom Hilly är jag den enda av svärmen, som är bjuden.
— Ja visst, Hildegard. Detta nöje unnar jag dig och dina väninnor gärna. Och för övrigt räknar herr Born på att du stannar några dagar hos honom.
