in i dennas rum. Så småningom vande hon sig dock vid att leva utan modern.
Då Hilde varit hemma ungefär sex veckor, emottog hon sitt första brev från Enriko i Honolulu. Hon sprang upp på sitt rum för att läsa det. Helt nyfiken vek hon upp brevet. En sådan lycka, att Enriko givit sig tid att skriva riktigt utförligt om sitt nya hem. Hon började läsa, och därvid fingo hennes kinder alltmera färg och ett leende spelade kring hennes läppar. Han skildrade allt så livligt, att hon nästan tyckte sig se det.
Nu grep hon det näst sista arket, men helt plötsligt uppgav hon ett utrop av överraskning, läste vidare med spänd uppmärksamhet, sprang sedan upp och ut ur rummet och rusade in till mormodern, som satt med sitt arbete vid det öppna fönstret.
— Mormor, han skriver — han skriver — ack, mormor, han har mig kär!
Gråtande och skrattande, sjönk hon ned framför den gamla damen, slog armarna om henne och smög sitt blonda huvud ner i hennes sköte.
Rörd strök den gamla damen hennes glänsande blonda hår och frågade milt:
— Och du, min älskling, har även du honom kär? Så kär, att du kan följa honom till fjärran land? Hilde höjde sitt glödande ansikte och utropade:
— Ack, mormor, jag har ju icke förrän nu vetat, hur kär jag har honom! Som en blixtstråle kom den insikten, när jag läste, vad han skrev. Jag har ju aldrig tänkt på något sådant. Ett vekt, drömmande leende låg över hennes ansikte, när hon betraktade brevet. Jag har ännu inte läst det helt och hållet, mormor, sade hon och fördjupade sig åter i brevet. Så vek hon ihop det, stoppade det i fickan och sade till mormodern: Att tänka sig att ni alla redan länge vetat, att han höll av mig och att han redan i Gardone talat med mamma därom, utan att jag anat det minsta! Nu vet jag också, varför jag kände mig så olycklig, när han reste.
