Mormodern höjde dotterdotterns sänkta ansikte, blickade djupt in i de strålande ögonen och frågade: Har du honom så kär, att du för hans skull vill uppge ditt hem, dina anhöriga och dina väninnor, allt, som är dig kärt och dyrbart?
— Ja, mormor, så kär har jag honom, svarade Hilde glatt.
— Måtte då Gud välsigna dig, mitt dyra barn, och skänka er båda en ren lycka! sade mormodern rörd och lade välsignande sin hand på dotterdotterns huvud.
Båda sutto ännu tillsammans, när överste Hermsdorf kom in i rummet. Med glödande kinder ilade Hilde honom till mötes.
— Du vet det redan, farbror, det ser jag på dig! utropade hon.
— Ja, även jag har emottagit ett brev. Och hur låter ditt avgörande, barn?
— Jag har honom kär, och jag följer honom, farbror.
Och sedan måste Hilde naturligtvis över till Hilly för att omtala den stora nyheten. Hilly blev utom sig av förfäran. Hon kysste sin Trollslända och satt sedan tyst och hörde på, medan Hilde berättade. Det susade för hennes öron, och hon kunde endast fatta den enda tanken: Hilde lämnar mig — Hilde drar ut i vida världen — kanske för alltid!
— Farbror och Enriko har ordnat allt för resan, berättade Hilde. I Hamburg följer farfar Born mig ombord på ångaren och anförtror mig åt kapten, och i Newyork tar Hugo emot mig. Jag gläder mig förskräckligt åt att få återse honom, ty nu kan jag åtminstone förvissa mig om att han har det bra. Sedan far jag med Pacificbanan tvärs igenom Amerika, utan att byta om tåg en enda gång, och måste följaktligen anlända lyckligt och väl till San Francisco, där en affärsvän till pappa Born tar emot mig. Jag stannar hos hans familj, tills ångaren till Sandwichsöarna avgår. De följer mig ombord, och efter åtta dagars färd
