Sida:Trollsländan som förlovad 1925.djvu/159

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

röst. Min älskling! Hur skall jag kunna tacka dig för att du kommit?

Då höjde hon sitt blonda huvud och svarade, leende genom tårarna:

— Ack, Enriko, nu vet jag alldeles säkert, att mitt verkliga hem endast är hos dig.

Här blevo de avbrutna av en tulltjänsteman, som ville se Hildes bagage. Det var snart gjort, och sedan förde Enriko fästmön i land och fram till en vagn, ur vilken en vacker ung dam kom dem till mötes.

— Mrs Foster, min väns fru, som är nog vänlig att taga sig an dig, Hilde — min fästmö, miss Hermsdorf, presenterade han på engelska de båda damerna för varandra.

Under färden in i staden fäste mrs Foster och Enriko den unga flickans uppmärksamhet på alla sevärdheter, och ehuru Hilde läst mycket om Honolulu, överträffade verkligheten hennes djärvaste förväntningar.

På en tyst, bred gata stannade vagnen utanför ett vackert tvåvåningshus, som låg i en stor, vacker trädgård. Hilde såg sig omkring med förtjusning, när hon vid Enrikos arm gick igenom den.

På verandan blev hon emottagen av mr Foster, en ung amerikan med vinnande sätt, som hälsade henne hjärtligt välkommen.

Hon stannade flera dagar i det gästfria hemmet för att sätta sig in litet i de nya förhållandena.

Den femte oktober försiggick i all stillhet vigseln i engelska kyrkan i närvaro av endast några få personer. Med vemod och längtan tänkte Hilde på sina kära i det fjärran hemmet, men om hennes hjärta ville bli tungt, blickade hon endast in i sin unge makes ögon, och all sorg var med ens försvunnen.

Efter middagen körde ett blomstersmyckat ekipage fram för att föra det unga paret till deras hem. Hittills hade Enriko hemlighållit för sin brud, var det var beläget, och hon visste inte nu heller, vart det bar av.