Nu satt hon med sin hand i hans och såg sig förväntansfullt omkring.
— Vet du av, lilla Trollslända, att du åker i ditt eget ekipage? frågade Enriko.
— O, Riko, är det inte slöseri?
— Nej, älskling, du ska ha det så bra, som jag kan göra det för dig.
Hon tackade honom med blicken, och sedan åkte de vidare under tystnad ut till Waikiki, en badort belägen en engelsk mil utanför staden.
— Det är friskare här än inne i staden, förklarade Enriko på Hildes fråga.
Nu körde vagnen in i en förtjusande trädgård och stannade framför en i härlig grönska inbäddad villa.
Enriko lyfte sin unga fru ned ur vagnen och viskade i djupaste sinnesrörelse:
— Välkommen till ditt eget hem, min älskling!
Hon tryckte hans hand och trädde över tröskeln till sitt nya hem.
Sedan gingo de ut i trädgården. Med slösande ymnighet hade naturen där strött sina håvor. Mellan höga palmer grönskade och blommade buskar av sällsynt skönhet och färgprakt, och i dem sjöngo och kvittrade alla möjliga brokiga fåglar. Från trädgården ledde en trappa till en terrass, som låg alldeles invid havet.
Därifrån hade Hilde en härlig utsikt. I öster höjde sig en mörk, dyster klippa, i väster lågo hamnen och staden, i norr berget med sina leenden dalar, och framför henne utbredde sig det vida, glänsande havet, på vilket solskenet glänste och spelade i alla möjliga färger.
Under tystnad smög hon sig intill mannens arm och tackade ur djupet av sin själ Gud, att han väglett henne så nådigt och beskärt henne ett sådant härligt hem.
