— Det var också mycket förståndigt gjort av dem, ty de visste mycket väl, vem de hade att göra med. Och förresten är det alldeles rätt åt dig, Kackerlacka. Varför har du inte velat arbeta i hushållet här hemma? Det hade väl varit trevligast för dig att få lära dig allt av din egen mor… Det förundrar mig endast, att din mor inte redan förut förlorat tålamodet — jag hade skickat i väg dig för länge sedan.
— O, du är gräslig mot mig! I stället för att känna medlidande rentav triumferar du över min olycka.
— Lycka, menar du, Kackerlacka! Lycka! Du har blott icke den rätta insikten! Det kommer du att inse, när du vistats några veckor vid Elbe. Om ett år kan du ta mig i lära.
— Jag känner inte alls någon längtan efter en sådan köksvisdom! Du har ett hjärta av sten, Lisbeth.
— Det är mången gång mycket bra gentemot människorna, min skatt.
— Gör det dig således inte det minsta ont att förlora mig?
— Jo, förskräckligt! Jag kommer att gråta stora tårar. Om du vill, ska jag samla upp dem i en medikamentsflaska och skicka dig den till din födelsedag. En mera tilltalande gåva kan man knappast tänka sig. Men tänker du tillbringa dagen här på soffan? Marsch, ner med dig — vi skall ju spela quatre-mains.
— Jag har inte lust — jag känner mig gränslöst eländig och har inte lust för någonting här i världen.
Lisbeth satte händerna i sidorna — hennes favoritattityd som inte klädde henne — och utbrast: Om jag vore din mor, skulle jag skicka dig med extrapost till landet, så kom du nog till dina sinnen. För övrigt önskar jag all möjlig lycka åt den avundsvärda fru, som får den äran att ta emot dig; hon får nöje av dig. Men jag råder dig i all vänlighet att inte bära dig så vridet åt som här, ty då gör du dig till ett allmänt åtlöje.
