inte är så illa ment och att vi alla är ledsna för att du ska resa. Vart och till vem ska du egentligen?
— Det vet jag inte alls, jag vet bara, att jag är förskräckligt olycklig.
Nu skyndade sig alla flickorna att säga Emmy vänliga och tröstande ord, ty även om hon genom sin alltför stora känslighet gav dem mycken anledning till skämt och gnabb, så höllo de dock innerligt av henne.
— Jag förstår, att Emmy alltjämt är alldeles överväldigad av denna oväntade nyhet, sade Lisbeth. Jag ska inhämta närmare underrättelser, ty vår Amiral måste dock veta, vart hon kommer. Än så länge vet hon bara, att hon skall fladdra till Elbe. Hon lämnade rummet, men kom strax efteråt tillbaka. Hör nu på! Emmy ska till Brumkow, som ligger mycket vackert i närheten av Dömitz, till en jägmästarfamilj som heter Keil. Frun utbildar unga damer i den ädla hushållskonsten och kommer att glädja sig alldeles särskilt åt vår Kackerlacka med anledning av dennas många husliga dygder, som jag nu inte vill räkna upp, för att hon inte ska känna sig förlägen —
— Skäms du inte, Lisbeth?
— Därför att jag talar om dina dygder? Alltså — ovannämnda fru Keil har utom Emmy två andra unga flickor, som ävenledes anländer dit nu i dagarna.
— Ack, Emmy, vad jag avundas dig! utropade Marie. Vad jag skulle vara glad, om jag finge följa med dig! Hur gärna skulle jag inte vilja vara i ditt ställe och få lära mig hushålla. Jag kan inte tänka mig något trevligare.
Efter kaffet föredrogo Emmy och Lisbeth sin symfoni, och de andra flickorna togo fram sina handarbeten, som de förfärdigade för missionsföreningen.
De två sista dagarna i föräldrahemmet gingo mycket fort för Emmy; hon var och förblev svårmodig och spelade rollen av den djupt kränkta. När familjen anlände till järnvägsstationen, var hela Insektsvärmen
