anletsdrag, och efter att ha låst in brevet skyndade hon helt upprörd ut i köket.
— Kan du tänka dig, Christel, onkel kommer hem för att själv försöka vinna mammas förlåtelse, utbrast hon. Ack, Christel, vad ska jag nu ta mig till?
Gumman ryckte på axlarna. Du måste naturligtvis tala om det för mamma, ty aunars kan det hända en olycka.
Hanna nickade och suckade. Hon var rädd för att uttala farbroderns namn, men det måste ändå ske. Hon samlade allt sitt mod och gick in till modern. Fru von Hollfeld rynkade pannan, sedan hon forskande betraktat dottern ett ögonblick; hon tycktes ana anledningen till den skugga, som låg över dotterns eljest så lugna anletsdrag. Hanna lade armen om moderns axlar och sade:
— Mor lilla, vad skulle du säga, om vi en vacker dag finge besök av — långt bortifrån?
Fru von Hollfeld sköt sin bleknande dotter ifrån sig och sade hårt:
— Den frågan hade du kunnat bespara dig, Hanna, ty du vet, vad jag känner och tänker därvidlag. Om du håller av mig, skall du avböja detta besök med alla dig till buds stående medel. Låt honom veta, att jag hoppas att aldrig mer få återse honom här i livet. Men dig råder jag att avbryta en korrespondens, som icke kan bringa dig annat än sorgliga stunder.
— Mor, det kan icke vara ditt allvar att begära det av mig, utbrast Hanna förskräckt. Unna honom dock denna enda glädje och denna enda tröst.
— I ett svagt ögonblick gav jag dig denna tillåtelse, och jag kommer icke att ta den tillbaka, men det vore mig en stor lättnad, om du självmant avstode från att bereda honom tröst.
— Förlåt mig, kära mor, men det kan jag ej, svarade Hanna i dämpad men fast ton. Jag känner det gränslösaste medlidande med honom, som enligt min åsikt rikligen sonat sin skuld och nu kan göra
