anspråk på vår förlåtelse. Jag tror, att till och med vår käre far —
— Tyst! utbrast fru von Hollfeld häftigt. Hur vågar du tala om din far och den andra i samma andetag? Jag skall säga dig en sak, Hanna: Ägna honom din kärlek och ditt medlidande, om du icke kan annat, men försök icke att omstämma mig, ty det går ej. Uttala icke hans namn i min närvaro, ty då måste jag tänka, att han står dig närmare, än vad jag gör.
— Mor! Hanna sjönk på knä bredvid henne och slog armarna om henne. Du vet ju, att du är mitt käraste här i världen. Sedan gick Hanna ut i trädgården men smög sig in i den lilla bersån, när hon från grannträdgården hörde prat och skratt. Hon kände sig icke så glad till sinnes, att hon ville spela krocket med Hilde och de båda unga männen. Hilde och hennes bror Hugo, den muntra studenten, skämtade i ett sträck, och Enriko gav dem icke mycket efter därvidlag.
Så kom Line och bad ungherrskapet komma in, ty överste Hermsdorf hade kommit på besök.
— Har du nu igen ställt till något, lilla Trollslända? frågade Enriko leende.
— Jag kan inte komma ihåg något särskilt, men farbror får alltid tag i något, svarade Hilde och sprang före in i huset. Hon öppnade försiktigt dörren till vardagsrummet, där hennes förmyndare och hennes mor sutto.
— Nå, Hilde, har du gjort nytta i hushållet? frågade den förstnämnde vänligt.
— Nej, farbror, det kan jag inte påstå. Vi har spelat krocket.
— Jaså? sade översten, och moderns kinder färgades av två röda fläckar. Hon kände fruktan för svågerns förebråelser. Till hennes lättnad kommo i samma ögonblick Hugo och Euriko in, och samtalet blev allmänt. Till sist började de även tala om den sistnämndes förestående avresa, och Hilde sade:
— Då kommer Riko inte tillbaka på ett helt långt
