år. Farbror, vi borde väl ändå ha något riktigt roligt, innan han reser.
— När har du inte det, Hildegard? svarade farbror Ernst leende.
— Jo, alltid, farbror Ernst, men så var det för övrigt inte menat.
— Ah, jag förstår. Nåja, jag kan måhända uppfylla din önskan. Hur skulle det vara, om vi i morgon eftermiddag gick ut till Friedrichshöhe, drack kaffe där och ni sedan roade er till fram mot kvällen?
— O, farbror, det var ett förtjusande infall av dig! jublade Hilde.
— Du tycker kanske, att det är ännu vackrare, om jag ber dig att i tant Fridas namn bjuda med dina unga väninnor. Finge vi tag i några unga män också, bleve det endast så mycket bältre.
— O, farbror, det är himmelskt! Hillys bror Heinz har kanske ledigt, och de äldsta gossarna bland fru Regniers inackorderingar måste också komma med. Edu går ju redan i högsta ringen — är egentligen en ung man liksom ni, vände hon sig till Hugo och Enriko.
— Bra! Bjud alltså vilka du vill av de unga männen. Ni måste naturligtvis ha tillräckligt med kavaljerer, om ni vill dansa.
— Underbart! utbrast Hilde. Så tillade hon: Farbror, du tar väl inte illa upp, om jag genast kilar min väg? Jag måste naturligtvis trumma ihop hela vår svärm. Så synd, att vår Amiral reste bort i går!
— Ja, ja, gå bara, sade översten vänligt.
⁎
Följande eftermiddag infunno sig alla de inbjudna
hos överste Hermsdorf, till och med Marie, fastän
hon hade snuva. Översten och hans fru förde sina
unga gäster genom den vackraste delen av den stor-
