— Har hon nu levat sig in där?
— Nej, barn, så fort går det inte för vår Amiral. Hör själva, svarade Lisbeth och läste högt:
»Brumkow den 19 juli…
- Mina innerligt älskade Insekter!
Ack, jag måste verkligen alltjämt börja med en suck, det få ni ursäkta, men mitt hjärta är alltjämt lika tungt, och eftersom vi Insekter ju dela glädje och sorg med varandra, måste jag vara fullt uppriktig mot er.
Ja, mina kära, det är ett absolut orubbligt faktum: jag är icke skapad för lantlivet!!! Jag fogar mig ju och härdar ut här, därför att mina föräldrar fordrat det i obegriplig hårdhjärtenhet, och jag uppfyller mina åligganden här, därför att jag är alltför förståndig att motsätta mig det, men — mer begär ingen av mig!
De två unga flickor, som äro här tillsammans med mig, ha icke den minsta förståelse för en själ med så ömtåliga strängar som min. De äro ett par snälla, harmlösa varelser, men dock icke sådana, att jag kan sluta verklig vänskap med dem. De äro alltid glada och vid gott humör och begripa inte, att jag inte kan finna något nöje i vårt prosaiska arbete.
Jägmästaren är mycket snäll och vänlig och frun också, men enligt min åsikt är hon alltför sträng och fordrande i fråga om vårt arbete. Kan ni tänka er, vi måste stiga upp redan klockan sex! Den första tiden fick jag nästan varje morgon gråtkramp. Kan ni tänka er, att de andra voro nog råa att skratta ut mig! Det är förskräckligt, vilken behandling man måste hålla till godo med, när man är borta hos främmande människor! Om jag åtminstone finge komma hem en vecka och vila ut; det behöver jag, ty jag har redan magrat riktigt. Vad ni däremot äro avundsvärda! Tänka ni någon gång med kärlek och deltagande på er Amiral? Meta och Olga tycka, att vår svärm är förtjusande,
