ligen upplevde hon ju ett riktigt äventyr. Ett leende drog över hennes ansikte, när hon tänkte på hur förskräckligt intressant hennes upplevelse var. Om hon blott icke varit så orolig för moderns skull! Åskan förtonade på avstånd, blixtarna upphörde, och regnet forsade icke längre ned. Dimman skingrade sig så småningom, Fasanos villor och hus döko åter upp ur sin omgivande grönska, en frisk vind jagade undan de sista regnmolnen, och nu dallrade den första solstrålen över den ännu upprörda sjön, vars skumkrönta vågor våldsamt vältrade sig fram. Snart framträdde åter bergens konturer, och dimman, som kommit med stormen, måste åter ge vika för solens segerrika strålar.
De tre inne i grottan hade under tystnad åsett det storslagna naturskådespelet. Nu först vände Hilde sig till damen, men hennes mun förblev vidöppen av förvåning, och orden förblevo outtalade. Var i all världen hade hon sett detta goda ansikte, dessa vänliga gråa ögon? Helt plötsligt kom hon ihåg det.
— Miss Braddon! utropade hon jublande. Kära miss Braddon, är det verkligen ni?
— Ja, livslevande, svarade damen leende. Jag kände genast igen er, när min bror sköt er in till mig. Vad det gläder mig att återse er, fröken Hildegard!
— Ack — och mig sedan! Jag är alltför glad! Men vad ska mamma säga? Jag måste skynda mig hem, ty mamma är nog förskräckligt orolig för min skull. Hon omtalade som hastigast, att hon begivil sig av utan moderns vetskap och överraskats av stormen. Miss Braddon ruskade på huvudet.
— Alltjämt samma yrhätta? frågade hon.
Hilde rodnade.
— Ack ja, emellanåt. Men jag kan verkligen vara riktigt förståndig.
— Det skall jag själv övertyga mig om, svarade miss Braddon leende. Så ropade hon till brodern, som gått längre ut: Hurudana är vägarna, John?
— De äro uppblötta, löd svaret.
— Kan vi gå hem?
