skulle ha gått henne, om hon ännu varit kvar i den bräckliga farkosten. Men hennes belägenhet var även nu tillräckligt otrevlig. Himmeln såg olycksbådande ut. Solen hade försvunnit, bergen blickade hotande ned, och nu sköt den första blixten ut ur de svarta molnen. På de skogbevuxna höjderna över henne stönade och knakade de smärta ekarna, vitbokarna och kastanjeträden, och här och var föll en grep ned på marken.
Hilde formligen flög fram; hon var ängsligare för moderns än för sin egen skull. Och nu var det helt plötsligt, som om underliga gestalter rusat fram mot henne — blixtsnabbt lade sig en tät dimma över herg, dal och sjö. Sedan sin vistelse i franska Schweiz kände Hilde till denna dimma, som kommer med stor hastighet och mången gång bliv fördärvbringande för den ensamma vandraren. En bländande blixt genomskar dimman, en öronbedövande åskskräll ekade bland bergen. Heta ångesttårar strömmade över den unga flickans kinder. Ack, om hon blott stannat hemma hos mamma och icke hade följt ögonblickets ingivelse! Vad det var förfärligt att vara ensam och obeskyddad och icke ha en aning om vägen! Och nu föllo de första regndropparna, och hon kunde icke se till någon skyddad plats!
Helt plötsligt dök en högväxt gestalt upp framför henne, hon kände, hur någon fattade hennes hand, hon hörde en människoröst och lät sig villigt släpas med. Nu forsade regnet ned, blixt följde på blixt, och hon klängde sig ängsligt fast vid sin räddares arm. Men nu befann hon sig redan i ett slags naturlig grotta, bildad av en utskjutande klippa, i vilken herrn sköt in henne. En vek, djup kvinnoröst hälsade henne med de deltagande orden: Poor child, how frightened you must be! En arm lades om henne, och snyftande smög hon sig intill den främmande damen, som kommit henne så kärleksfullt till mötes, under det att herrn stannade vid ingången och med sin kropp skyddade dem mot stormen och ovädret.
Hilde lugnade sig så småningom, höjde sitt blonda huvud och blickade förbi herrn ut i stormen. Egent-
