Hoppa till innehållet

Sida:Trollsländan som förlovad 1925.djvu/49

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Trots oron för moderns skull njöt hon av färden genom det härliga landskapet och av samvaron med miss Braddon, som hon lärt känna och hålla av på hemfärden från Sydamerika några år tidigare. Färden tillryggalades under livligt samtal, i vilket dock mr Braddon endast deltog helt föga, och Hilde blev riktigt överraskad, när de voro framme i Gardone. Hennes gamla väninna följde henne ända fram till dörren, och de skildes med löfte att snart åter träffas.

— Hilde — Hilde! utbrast modern, när hon fick se dottern. Jag har varit utom mig av ångest! Var har du varit? Hur kunde du smyga dig hemifrån så där och vara borta så länge? Tänkte du då inte alls på mig? Darrande av sinnesrörelse och med stora, röda fläckar på kinderna sjönk hon ner i soffan.

Tårarna strömmade över Hildes kinder. Ångerfull knäböjde hon bredvid modern och strök hennes händer. O, mamma, förlåt mig! Jag ska aldrig mer gå bort från dig, aldrig mer!


⁎              ⁎


När den sjuka steg upp följande morgon, kände hon sig alltför klen att gå ut, utan hon och Hilde sutto i den lilla trädgården bakom huset.

— Mamma lilla, får jag nu berätta om i går? bad flickan.

— Gärna, om du blott inte blir för ivrig.

Detta blev förstås litet svårt, men Hilde vinnlade sig om att tala riktigt lugnt, och till hennes glädje sade modern i intresserad ton:

— Miss Braddon? O, det gläder mig, ty hon är så rar!

— Ja, inte sant, mamma? Jag är också mycket glad. Hon är sig alldeles lik och klär sig alltjämt lika enkelt. Jag skulle endast vilja veta, vad det är fatt med hennes bror. Det är något med honom, som